torsdag 25 juni 2015

Slutet gott...allting gott!

                                  

En imponerande skatt. Det ser nästan ut som sedelbuntar. Men det är värt så mycket mer än det.
Det är verkligen en skatt. En skatt av bilder och filmer som tillsammans utgör en fantastisk berättelse om livet i förskoleklasserna på södra skolområdet i Trollhättan under läsåret 2014-2015....

Skatterna har redan delats ut till sina ägare. Fotograferna. Dokumentärfilmarna. Fotomodellerna. Regissörerna. Skådespelarna. Journalisterna. Recensenterna. Ljudsättarna. Klipparna. Teknikerna.
De som kan och de som vet. 
De som kan hantera en kamera och som vet att den inte går sönder.
De som kan hitta på en berättelse på mindre än en minut och i nästa sekund börja både filma och agera utan minsta tvekan.
De som vet att kameran inte fungerar om man vänder batteriet åt fel håll och som kan visa vem som helst som behöver hjälp.
De som utan ord kan beskriva en känsla, en önskan, en hemlighet...
De som kan ta knaskort och vet alla inställningar som går att göra i kameran.
De som vet att man alltid frågar innan man fotograferar någon och som dessutom själva kan säga nej om man inte vill...
De som vet så mycket som vi vuxna har glömt.

Nu är projekt "Jag vill visa dig"  slut. 

Men absolut inte ambitionen att jobba vidare med kameran som ett verktyg för lärande för oss alla!

Så vad tar jag personligen med mig?
MASSOR med nya kunskaper och fördigheter 
MASSOR med nya insikter
MASSOR med nya bekantskaper
MASSOR med idéer om nya påhitt

Det blev också  en väldig massa BILDER....200 000 st närmare bestämt....
200 000 frysta ögonblick från läsåren 2013-2014 och 2014-2015 från tillvaron på södra skolområdets förskolor och skolor i Trollhättan...fattar ni vilka idéer en sån bildskatt triggar igång?!

Jag hoppas att någon av er som följt vår resa någon gång blivit lite inspirerad, förundrad, fascinerad eller bara lite glad...

På återseende och ha en skön sommar!

Marie-Louice Z



fredag 5 juni 2015

Stora utställningsveckan - del II: en väldig massa möten....

Grundidén med projektet i förskoleklassen var följande:
Att med kamerans hjälp skapa möten mellan olika förskoleklasser på södra skolområdet i Trollhättan.


Och visst har det blivit möten. Av alla möjliga slag och på en mängd olika sätt. 

Eleverna har åkt, eller gått, fram och tillbaka mellan varandras skolor. De har fått vara både gäster och värdar för besöken. Visat på vad som finns att göra och vad de är stolta över på just sin skola och provat på en del nya saker hos varandra också.
 
Det har också blivit ett återseende på utställningen. En, ur pedagogernas synvinkel, lyxig bussresa till n3 där de båda klasserna möts igen.



Det mötet har inte bara blivit ett mellan eleverna utan även en möjlighet att ta del av varandras bilder och filmer. 



Och självklart - ta in utställningen som helhet! 
Effekten av det blev att sedan på kvällen när eleverna var där med sina familjer kunde de med en helt annan självklarhet bjuda in, visa runt och berätta!
Då blev det läge att äntligen få säga: Kom - JAG VILL VISA DIG!





måndag 1 juni 2015

Stora utställningsveckan - del I: praktisk utformning av utställningen

Plötsligt har hela maj månad förflutit och med den utställningsveckan på n3!
Att det var en fantastisk vecka råder ingen tvekan om. 
Är grymt stolt över alla mina fotografkompisar!
Vill dock berätta om veckan i flera delar. 

Låt mig presentera första steget - utformningen av utställningen

Vi höll så klart till på vårt fantastiska n3 här i Trollhättan. 
Hela veckan var whitebox - dvs ett stort kvadratiskt vitmålat rum, till vårt förfogande och till det även skärmar, projektorer, digitala fotoramar, kablar, sittdynor och en väldigt tillmötesgående husvärd som assisterade med det mesta! Ovärderligt!
Det måste få ta tid att hitta rätt disposition i rummet. Vad vill man att besökarna skall mötas av när de kliver in? Vilket flöde vill man ha i lokalen, hur faller ljuset osv osv...så en hel söndag gick åt till förberedelser för att få iordning grundutställningen. Men den stommen var lika hela veckan, och tur var väl det! 
Samtliga deltagande klasser hade tillverkat egna flaggspel att ha i taket, ett välkommet bidrag till feststämningen i lokalen.


Tre projektorer, kopplade till datorer under bordet, riktade åt olika väggar visade tre olika loopande filmer efter varandra...


 Så fort en film var slut på den ena väggen började en annan på en ny plats, och istället bjöd 
"pausbilden" in till lite skugglek...
Längst ena väggen satt tio digitala fotoramar som visade elevernas bilder från projektet..

 

...och i ett av hörnen fanns möjlighet att "hitta hem" med hjälp av google earth på I-paden.
Väldigt spännande för både små och stora besökare!


En vägg var vikt åt de 206 "självisarna"! Såååå mäktigt!


Och på en annan vägg fanns möjlighet att ta del av elevernas svar på frågan:
Vad gör man i förskoleklassen?










  






onsdag 29 april 2015

Bråttom bråttom bråttom...


Nu läggs det absolut sista piffet inför nästa veckas stora utställningsvecka...
Under läsåret har eleverna jobbat ihärdigt med kamerorna och nu är det undertecknads tur att jobba ihärdigt med att få ordning på deras utställningar.
Imorgon skall alla flaggspel hämtas som klasserna gjort, de sista bilderna samlas in och hamna i rätt usb...

Alla diplom är skrivna och äntligen har alla "självisar" kommit från framkallningen!


I början av detta läsår pratade vi om att använda projektet som ett verktyg för att synliggöra förskoleklassen och lyfta fram för eleverna att de är del i ett större sammanhang.
Att då stå och titta på 206 unika bilder på 206 unika människor är rätt så häftigt....snacka om sammanhang!
Nästa vecka möts klasserna igen, erövrar sin utställning och taggar inför kvällens besök med familjerna. 
Det kommer att bli oerhört spännande, intensivt, roligt, underhållande och lärorikt.
Ser så fram emot detta!
...ska bara synka alla bildspel med varandra först....









torsdag 23 april 2015

Det sista besöket...

Nu är det gjort. Det sista klassbesöket innan vår stora utställningsvecka.
Det sista klassbesöket under rubriken "jag vill visa dig". 
Försöker förhålla mig osentimental till detta. Får se hur det går.

Har denna vecka "hängt" med ett gott gäng filmare som haft fullt fokus på 
att filma och animera med Ipaden.
Med appen I can animate har massor med stopmotionfilmer producerats. 
Dansande kaniner, hungriga dinosaurier, racerbilar, djur, figurer, lådor och stenar - allt har fått liv. Relationer, bråk, mystik, tävling, livsöden och lek har gestaltats och olika stämningar har förstärkts med musik och ljud. Gissa om detta öppnat upp för samtal?!

Visste ni att det går att stoppa ner tolv normalstora sexåringar i en normalstor flyttlåda?
- Nääää, det går ju inte!... Filmen luras......Just det! Vi har gjort en lurfilm!
Och fått oss en verklig insikt om vad film kan vara...t ex inte alltid på riktigt!

Visste nu att tre normalfula gråstenar på en stock i skogen kan förvandlas till de tre bockarna Bruse i Ipaden?

 ...tystnad tagning! 

                                                       
Och vet ni hur mycket ett litet "kuckeliku" i slutet av en film kan tillföra?

Är glad att jag även denna vecka har jag fått förmånen att förundras och lära nytt tillsammans med smarta sexåringar. 
Det kommer jag definitivt att sakna....men än är det inte helt slut.

Nu återstår en hel del praktiskt arbete. Faktiskt väldigt mycket praktiskt arbete.
T ex att skriva namn på 207 st diplom...


       ...som sedan skall överräckas till 207 kompetenta fotografer och filmare!



tisdag 24 mars 2015

Inte bara ett kameraprojekt...

Ni vet den där känslan då man släpper kontrollen. Då man litar mer på barnen än på sig själv.
...och söker svaren på sina frågor hos de och de ger så många kloka svar!
Den bästa stunden för en pedagog. Där befinner jag mig nu.
Ur ett kameratekniskt - zoomande - ISOtals - ljussättningsperspektiv är vi deffinitivt ute och cyklar just nu. 
Men ur ett mellanmänskligt, utforskande, integrerande, lärakännavarandraperspektiv är vi absolut på banan!

Det tas fortfarande helt fantastiska bilder, eller vad sägs om dessa?

 foto: Amel

 foto: Hawra

Men jag vågar nästan inte skriva det... men det är lite som att de fantastiska bilderna blir en biprodukt och kamerorna en ursäkt för att göra det som är viktigast just nu.
Att mötas.
Vi reser eller promenerar fram och tillbaka. Lite tveksamt i början, då är kamerorna bra att jobba med.
Sen blir det mer nyfiket. Då vill man leka!
Barnen provar varandras skollokaler, material, leksaker, spel...
Det finns både skillnader och likheter, och likheterna binder samman och gör att man börjar kommunicera.
Ibland hittar vi likheter i skillnaderna!
 - Det är svårt att komma ihåg era namn, de är så krångliga!
 ( som fördomsfull vuxen håller man andan en sekund....)
 - Det är ju ni som har svåra namn!
Plötsligt är alla överens om att de flesta namnen är lite krångliga, så tillsammans övar vi...

En spännande insikt - namn som jag aldrig hört förut eller försökt uttala kan vara svåra för mig - men även MITT namn är konstigt och svåruttalat för någon annan!
Idag blev det extra namnlekar för att riktigt öva in namnen och sedan fritt utforskande. Man bjuder in och bjuds in och innan vi vet ordet av är det dags att runda av.
Då blir det avskedskramar mellan nyfunna vänner och en extrauppgift för de ordinarie pedagogerna.
För här skapas nya relationer som på något sätt måste underhållas.
Vill/kan/vågar man som pedagog jobba vidare med det - då har mycket vunnits...
...och under tiden tas det massor med fina bilder!

 foto: Hawra









måndag 16 mars 2015

Bara ett litet rött band...

På dagens promenad mellan två skolor iakttog ett av barnen ett litet rött band i en gran.


Mitt trista vuxenhuvud registrerar det som en vägvisare i en förutbestämd slinga, där någon bestämt var och åt vilket håll man skall gå. Till saken hör att många klasser och förskolegrupper rör sig i just de här omgivningarna så snitslade banor hör inte till ovanligheten. Allt detta hann jag tänka, men fortsatte att vara tyst.....
- Marie-Louice, jag kan inte läsa så bra, men kan du gå fram och kolla om det står något!
Vi gick dit och kollade. Det stod ingenting någonstans.
Så vi fortsatte promenaden och i alla fall jag glömde bort bandet. 
Vi var ju påväg för att möta barn i den andra förskoleklassen. Vi har ju ett fotoprojekt att genomföra!
En timma senare går vi samma väg tillbaka.
Det pratades om ditten och datten och nya kompisar och spännande leksaker, så plötsligt:
- vi måste kolla bandet igen!


Bandet hänger kvar. Och innan jag hinner blinka tar tankebanorna fart hos barnen!

- det kanske är någon som hängt den där för att den var tappad...
- eller så har nån gått vilse och hängt den där för att känna igen sig...
- det kanske är stoppet för spökena! De får inte gå längre än hit!
- tänk om det är en vargvarnare!
- det kan vara någon som vill lämna ett meddelande....

Plötsligt står jag där omgiven av klokskap, utforskarlust, upptäckarglädje, fantasi, spänning, mystik, kommunikation, NO, svenska, drama och matematik...
Förundrad inför det stora engagemang som det lilla plastbandet i granen väckte, och bedrövad över att jag inte kan få fortsätta utforska detta mysterium tillsammans med barnen.
Men jag hoppas att fler grupper kommer att passera och att de har med sig sina ordinarie pedagoger, för den här lilla plastbiten gav banne mig inspiration för en hel termins arbete!
Så vad gjorde vi? 
Bestämde att bandet skulle få hänga kvar och att barnen skulle fråga sina pedagoger om de kunde gå tillbaka och kolla en annan gång...


Vi får se hur det går....